då äntligen..En varm o friskt doftande morgon slog emot mig när jag sköt upp balkongdörren.. Det har regnat och blåst alldeles infernaliskt mest hela veckan så det kändes helt fantastiskt med solen och värm,en.. Nu har det väl varit sisådär väder resten av dagen..soligt och molnigt om varann..men uppehåll i allafall..
.
.
Jag har blivit kvar i mina minnen, det har varit som att stå mitt i en flödande ström av bilder och intryck o känslor från förr. Jag har tänkt mycket på tiden i Finland, innan vi flyttade hit till Sverige. Jag har inte så många minnen från det lilla huset i skogsbrynet där jag föddes. Men desto mer från det hus där vi bodde innan flyttlasset gick. Mina föräldrar köpte affärshuset i byn som stått tomt efter att handlaren tvingats slå igen sin verksamhet. Huset låg mitt i byn, uppe på en backe med ån ett stenkast nedanför.. Huset heter Törmä, det betyder ungefär bank eller backe. Det är svårt att översätta, men det syftar ju på läget, där ovanför ån i backen.
.
Det jag livligast minns från Törmä är svalorna. Under takskägget på huset så häckade svalparen tätt. Det var nog läget på huset, så där precis ovanför ån som svalorna tyckte om. Tack vare ån och våtmarkerna så fanns det en jämn tillvaro på insekter. På morgnar och kvällar strök svalorna tätt efter marken på sin jakt efter mat och på dagarna seglade de högt, högt över ådalen. Med en lång rad av mygg i näbben flaxade de outtröttligt in under takskägget för att mata de envetet pipande ungarna. Deras små lerbon hängde riskfyllt under taket och verkade trotsa alla naturlagar. Hela vår familj hade förundrat sig över mängden av svalbor när vi flyttade in i huset, för mig var de ett underbart äventyr men samtidigt en stor gåta. Jag kunde inte begripa hur de kunde hänga kvar däruppe.
.
En varm försommarkväll tog far upp mig på knäet där han satt på trappan och rökte sin pipa. Han hade förstått min förundran över svalorna o berättade nu en saga för mig. Lutad mot hans bröst fick jag höra om hur herr och fru Svala kommit flygande för att hitta sig ett ställe att bygga sitt bo och ruva sina ägg. Med pipan i hand berättade han att de valt vårt hus för att det låg så fint just ovanför ån. Han förklarade hur svalorna murade sina bon av lera och spott och att det blev starkt som cement när det stelnade. Han berättade också att det fanns olika slags svalor, våra hette hussvalor eftersom de byggde sina bon på människornas hus. Borta i grusgropen där borta, sa far och pekade med pipan, finns en annan sort som heter backsvalor. De gräver ut sina bon i backkrön, dit skall vi gå en dag så du får se dem avslutade han.
.
Efter den kvällen funderade jag mycket över hur de murat bona. Hur man murade visste jag ju, det hade jag sett far göra många gånger.. Kanske svalorna gjorde likadant.. Jag satt ofta på trappan och följde deras bestyr. Tittade på de små bona o var mycket bekymrad. Jag var fortfarande rädd att de skulle ramla ner med ungar och allt.. Ett av bona hängde på ett speciellt riskfyllt ställe, rakt ovanför ytterdörren. Varenda gång någon stängde dörren så darrade boet till. Så en kväll var olyckan ett faktum. Far stängde dörren bakom sig och boet rasade ner på yttertrappan, rakt ner framför näsan på mig där jag satt. De små ungarna skrek av förskräckelse och indignation och jag började stortjuta av både fasa och sympati. Far kom utrusande och ovanför trappan flaxade herr och fru Svala upprört. Far var helt förkrossad över det som hänt.
-Inte var det ditt fel, menade mor, det var bara en tidsfråga innan det skulle rasa ner.
-Jo men det känns inte bra det här sa min ömhjärtade far.
-Jamen ta och få upp boet igen då, sa mor lite irriterat ,spika upp en hylla o lyft upp bo o ungar igen.
-Ja, sa far, upplivad vid tanken..det kan jag göra. Men spika kan jag inte, för då rasar resten av bona ner.
-Jag får skruva, muttrade han och skyndade in i huset. Utrustad med en svängborr och köksstol och med en massa skruvar mellan tänderna kom han sättande efter en stund.
.
Bror höll under tiden stadigt fast mina händer. De sökte sig hela tiden mot det lilla boet och de små fågelungarna.
-Inte röra, förmanade han, rör du pippina så vill deras mor o far inte mata dem mer.
-Vad händer då, frågade jag förfärat, får de aldrig mer nån mat då ?
-Jodå, log bror, då får du ta hand om dom istället och jaga mygg åt dem hela dagarna.
Oh, det ville jag inte för allt i världen, mygg var det värsta jag visste. Inte ville jag jaga de otäckingarna hela dagarna. Dessutom hade jag, efter mina dagliga svalstudier, en ganska bra uppfattning om svalungarnas aptit. Jag stoppade därför in händerna under mig och placerade min runda lilla bak stadigt över dem.
.
Snart hade far fått upp en liten stabil hylla och lyfte försiktigt upp boet med dess fortfarande upprört skrikande innehåll. Sedan lyfte han in stolen i farstun och föste bort oss allihop till andra ändan av gårdsplanen. Från avstånd, sittande på bastutrappan, kunde vi sedan bevittna den lilla familjens återförening. Spänningen var nästan olidlig, skulle föräldrarna acceptera boet. Beskäftigt flaxande och kvittrande, undersökte herr och fru Svala fars konstruktion. Efter ett tag verkade de nöjda och återgick till att jaga mygg att stoppa in i de hungriga gapen. Far log brett och puffade mor i sidan.
-Det var en bra ide du fick Kepa sa han.. Mor hette Kerttu och fars smeknamn på henne var Kepa.
-Mmmm muttrade mor, medan hon reste sig upp, vilket besvär för sådana där små kryp. Men hon log mycket belåtet när hon passerade boet på väg in i huset. Far, bror och jag satt kvar en lång stund på bastutrappan och tittade på den lilla familjen, mycket nöjda med oss själva.
.
.
Sedan ägnade svalparet flera dagar åt att pyssla med boet. Växelvis med den ständiga myggjakten, lagade de sitt hem och förankrade det stadigt på den lilla hyllan. Jag fortsatte att sitta på yttertrappan och vrida nacken ur led för svalornas skull. Nu var det på något sätt ännu mer intressant att följa dem. Hade vi inte räddat livet på alla ungarna kanske, o jag själv hade rent av nästan fått dem i nacken, jag kände det som om det var mina fåglar. Jag följde dem från trappan under hela den långa sommaren och jag var salig när jag såg de små ungarna ta sina första vingliga flygturer.
.
Törmä idag, nu har min systers familj den som sommaparadis,,inga svalor mer tyvärr.
.
.
.
.
Ja visst är detta med minnen konstigt..hur gömda de kan vaar för att sedan bara forsa fram.. Nu ska jag ta kväll..jag önskar er en bra sådan
.
.
