vill jag berätta om. Det är ju så här i livet, att människor kommer människor går. Man korsar varandras livsvandringar, ibland så går man jämsides ett tag, ibland slingrar stigarna åt skilda håll, ibland så försvinner personerna för gott i fjärran. Men så finns det vissa, vilkas stig går, kanske inte parallelt med ens egen, men så pass nära att man kan skymta varann på avstånd. Då är det ju lättare för stigarna att då o då mötas. Så är det med Michael.
.
Vi träffades för första gången i ett bibliotek, på högstadiet, i åttan eller nian. Jag hade sett honom tidigare, det var en relativt liten skola, så alla kände mer eller mindre alla. Men vi hade inte pratat. Och detta första möte slutade inte alltför bra. Jag blev mer eller mindre skitförbannad. Han satt nämligen o kastade suddgummibitar på mig, o de trasslade in sig i mitt hårsvall. Jag hade enormt tjockt o tätt hår på den tiden. Så efter att ha skällt ut honom så stormade jag därifrån. Trots mitt utbrott så hände samma sak ett par dagar senare. O vad som sen hände vete sjutton, men vänner blev vi. Från den dagen så träffades vi ofta.. Hans vänner o mina vänner flöt ihop till en jäkligt tight enhet.
.
.
Vi upplevde o genomlevde slutet på sjuttiotalet o början på åttiotalet ihop. Det var musik, det var filmer, det var politik. Det var ett bokcafe, det var en politisk kurs, det var ungdomsförbund. Det var långa nattvandringar det var grillkvällar det var trängsel i soffor det var kuddkrig det var kramar det var närhet, det var ett evigt övernattande hos varandra, det var frukostar o improviserade raviolimiddagar, det var hamburgare o pucko. Det var fotograferande, det var missförstånd o ledsna miner, det var skratt o en massa kärlek. Det var flickvänner, det var pojkvänner, det var stöd. Det var ställa upp, det var lyssna o ibland inte orka lyssna, men lyssna ändå..
Ja det var att finnas till för varann, o igår kväll, så satt vi o pratade över nätet i säkert fyra timmar allt det där..det finns än.. Älskar dig vännen..
