vad svamlar jag nu om då. Ja jo..jag har funderat mycket på mitt mående på sistone...denna ständiga värk och det ekorrhjul som det medför. Jag har ju haft värk sen tidiga barnsben och jag tror det har alldeles fördömt mycket med min personlighet att skaffa. Jag var den  den där ungen med parabolöron..som lyssnade och oroade sig och nog aldrig unnade mig att vara barn..ja eller jag hade inte riktigt tid. Sen fortsatte jag av bara farten livet igenom..alla bekymmer tog jag tid att grubbla över och försöka lösa..både mina och andras.. Något som folk inte var sena att upptäcka och ibland var det rena lämmeltåget av folk som tyckte jag var sååå klok och hade sååå mycket tid. Vilket jag ju inte alls var o nån tid hade jag egentligen inte heller till övers..det har man inte med sex ungar..fyra egna och två styvbarn o en brorsa som behövde massor av stöd pga sin sjukdom. 

.

.

Men jag körde på i hundranittio och brände sönder både psyke och kropp..allt och alla skulle jag bekymra mig över..inget problem var för stort för att ge sig på att försöka lösa..  Och jag och mina egna.. vi var bortglömda..

Nu är det tvärtom..jag har rakt inget tålamod men nån längre..det har svängt åt andra hållet..kanske för mycket..ibland kan det kännas tomt. Men hälsoeffekterna börjar visa sig..jag mår fruktansvärt mycket bättre av att ge fullständigt fan i folk o deras bekymmer.. Egoistisk som fan har engelsson blivit..resten av min tid på denna jord tillhör nu mig o mina närmaste.

.