satt jag här och funderade på. Hur har ni det med era rötter ? Mina är lite avhuggena och kvarglömda både här och där. I finska lappmarken i en liten by som heter Raudanjoki ligger det två hus där det allt växer en del rötter tillhörande mig. .
.
.
I det ena föddes jag för en liten aning mer än femtio år sedan. Huset var litet, ack så litet och vi var många. Det var ett litet torp bara, som byggdes upp på släktgårdesn mark efter andra världskrigets slut. Tyskarna hade härjat o burit sig åt och brännt ner det vackra stora hus som tidigare stod där. Vår släkt på fars sida hade inte bott så värst länge i denna lilla by, utan det var min farfars far Johan Petter som med sin fru Matilda Wilhelmiina och en hoper ungar, bl a min farfar Henrik, kom inflyttandes från Tornedalen. Där byggde de upp en gård där de drev ett matställe. Min farfar Henrik övertog sen gården och där föddes min far Niilo och en hel drös syskon till honom. På huset finns inga bilder kvar..men vi har en bild tagen på trappan till huset där min farfar och farmor sitter med ungarna sina.
.
Min far är pojken i kepsen, farmor Saima sitter i mitten längst upp och farfar Henrik längst till höger längst ner. Man nästan ser på farfar hur onödigt detta är med fotografering..han sitter som på språng..kanske hade han nåt viktigt på gång.
Sen efter kriget nångång övergick gården i min fars ägo. Där bodde vi då..mamma Kerttu Johanna och pappa Niilo och vi ungar. Hur i hela fridens dar vi fick plats har jag idag svårt att begripa, för huset är pyttelitet.
Ingen bor där mer..tomt och öde står det idag och förfaller. Här står jag och kikar in i huset och jag försöker minnas hur det var att bo här .
Det jag minns är ändå mycket..förvånansvärt mycket eftersom jag nog inte var så väldigt många år när vi flyttade.
Men jag minns hur fint pappas ömt vårdade jordgubbsland var,med jordgubbar så stora att min lilla barnanäve knappt orkade greppa dem. Runt jordgubbslandet växte vinbären som mamma gjorde saft av. Till höger ur bild o nu rivet låg den stora ladugården där jag en gång fick storstryk av ladugårdskatterna.. Till vänster låg en vattensamling, strängt förbjuden för mig att vistas nära o där brorsorna seglade med sin hemmabyggda flotte.. Till min enorma ilska eftersom jag inte fick vara med. På ena sidan gårdstunet gick stora farliga landsvägen och på de andra tre, lurade storskogen med spännande slingerstigar som liksom ropade på en liten en. Inne i huset fanns mamma och nybakt blåbärspaj ute lockade allsköns farligheter..dit jag såklart rymde så fort tillfälle gavs . Syskon hade jag..fem stycken..idag har jag fyra kvar..ena storbrorsan är borta sen några år. Ja minnena finns kvar..o ännu står huset där..ännu kan jag åka dit o liksom lyssna efter det som en gång var.
.
.
Från detta huset som hette Kuusimaa flyttade vi in till byn, en lanthandel hade tvingats stänga ner och huset var till salu. Det var ju lite knepigt planerat eftersom det ju var en affär men där fanns kök och några kammare och den stora butikslokalen som kunde användas som boningsrum..och framför allt..där fanns elekticitet.
Så en dag så packades vårt bohag på traktorsläpet och jag o syskonen hivades upp bredvid och sen gick flyttlasset.
Till detta hus, som inte alls såg ut såhär då. Renoveringen är min pappas verk. han snickrade på detta hus under resten av sin levnad. Varje sommar när vi var hemma i Finland på semester så snickrade och grejade han här.
.
.
Här är han i full fart med nåt projekt..
Och morsan med sina blommor..ja båda två älskade blommor. De grävde och slet och kånkade och bar och förvandlade gården till en blommande oas.
Ja från detta hus så flyttade vi då till Sverige 68..jobben hägrade.. en dräglig tillvaro fanns därborta, långt borta i mamma Sveas land. Jag tycker mina föräldrar var modiga, de var inte purunga, mamma var 46 fyllda, pappa nästan 50. De packade ihop och åkte och lätt var det inte alla gånger..men de klarade upp det och visst blev livet lättare..ekonomiskt..men de där röttterna..nog sved det i dem..och gör så än för min del.
