ja jag sitter här o tänker tillbaka på min far..min älskade pappa som jag berättat om förr.. Han var en fantastisk människa..en märklig man för sin tid.. en lite udda existens i sin tillvaro..men så sann  så ini norden sann...  Han stred för sitt Finland..genomled o grät o svor sig sammanbitet igenom kriget.. Sårades flera ggr o hedrades för sina insatser..  Han kom hem..hängde av sig sin bössa gifte sig o skaffade en familj..o bössan..den rörde han aldrig mer..inte en endaste gång.. Han var benhård där..aldrig skulle han lyfta ett vapen mer..aldrig så länge han levde..  Mamma undrade o muttrade väl lite ibland..mat fanns i skogen för den som gick ut i den med bössan.. O tiderna var hårda i Finland efter kriget..men han gick inte att rubba..  Han fiskade o hade köttdjur på gården..men vägrade skjuta efter de arma kräken i skogen som han sa.. Det han upplevt att meningslöst dödande räckte för honom   O ibland så undrar jag vad han fick genomlida under kriget.,.vad de alla fick genomlida under kriget..  O sen tänker jag hur stark han ändå måste varit..han o de som kom hem..o som slet o drog o byggde upp sitt sargade hemland igen..  Allt låg i ruiner när de kom hem..allt hade tyskarna bränt under sin reträtt..den brända jordens taktik hette det..  Hur tänkte de vad kände de..hur orkade de..  O jag vet ju att långt ifrån alla orkade.. I min fars generation var de många..de som inte orkade.. Självmord o alkoholism följde i krigets spår..   Jag föddes en bit in på sextiotalet..som den sista av sex barn. O jag fingrade på fars medaljer tittade storögt på hans soldatfoto..den unge mannen var det verkligen min pappa det..o jag frågade o undrade.