engelssons egendomligheter -

Publicerad 2012-05-09 08:05:06 i Allmänt,

Jag känner mig lycklig idag...jag vet inte riktigt vad som hänt men jag känner hur jag på något sätt landat i mig själv de senaste veckorna. Det är nog därför detta filososferandet om identitet har dykt upp på bloggen nu i de senaste inläggen. Jag har trevat runt inom mig själv i så många år..mått uselt bitvis..ja riktigt uselt. Jag har känt mig ensam eftersom jag inte vetat vem jag är.. Ja detta låter ju helskumt..men jag har tillbringat så många år av mitt liv åt att se till andras behov att jag fullständigt utplånat mig själv. Jag har lyssnat, jag har gett råd, jag har fixat och donat åt andra.. Men jag har varit urusel på att lyssna på mig själv. Det riktigt sorgliga i det här har ju varit att eftersom jag inte värdesatt mig själv så har ingen annan gjort det heller.

Jag har funderat hela kvällen igår på mina föräldrar.. Jag älskade, älskar dem..jag miste dem för tidigt dock.. Jag var bara 18 när jag miste min mor och jag tror det var därför jag tappade så mycket av mig själv och min identitet.. Jag har inte insett hur ensam jag varit i allt..jag fick vänta, föda och fostra mina barn utan att ha min mamma som stöd.. Jag fick inte dela något av detta med henne..jag kunde inte ringa henne o berätta om deras första steg..jag kunde aldrig säga till dem att nu åker vi till mormor. Min far hade flyttat till Finland några år tidigare..så han fanns inte heller i närheten.

Det jag tycker är det allra sorgligaste i det här är att jag någonstans inom mig förvrängt bilden av mina föräldrar.. Jag har nog för att skydda mig mot sorgen valt att se deras dåliga sidor..speciellt min mors.. för naturligtvis fanns det även sådana hos dem.. Men jag kände mig oerhörrt sviken när jag miste henne så jag valde att glömma bort vem hon var och hur mycket hon gav mig under de år hon fanns i mitt liv. Den senaste tiden har jag någonstans inom mig nått fram till henne igen.. Och genom minnena av henne har jag hittat tillbaka till mig själv. Till den personen som mina föräldrar formade..dessa två fantastiska individer som de ju var.

Jag tror mig veta varifrån detta genombrottet kom..under den senaste månaden har jag varit en flitig gäst på en facebooksida som avhandlar den här byn som jag bor i. Där kan man frossa i bilder från alla gångna årtionden..det kryllar av anekdoter och minnen..ja det är en fantastisk sida. Genom den har minnenas flodvåg vällt igenom min själ.. Det har varit som ett reningsbad.. En bidragande sak är nog oxå min brorsdotters nyfikenhet på sin farmor..hennes frågor har fått mig att leta i minnets gömmor efter saker att berätta om mamma..

Jag är fruktansvärt lycklig över detta..Men även lite sorgsen..jag inser ju att jag berövat mina barn bilden av min mor..men det går ju att rätta till..det är aldrig försent. Jag har fått tillbaka mig själv, nu kan jag dela med mig av detta till barnen.. Nu blev detta lite långrandigt--och säkert inte så intressant för någon annan än mig själv..men jag behövde skriva av mig..se det på pränt--

Nu ska känslosamma jag dricka mitt kaffe o fundera vidare..jag önskar er en riktigt bra dag..det ska jag ha..

Postat av: AprilSus

Publicerad 2012-05-09 12:24:12

Alla händelser under våra liv påverkar oss på ett eller annat sätt och formar oss till dem vi är idag. Men med lite insikt och förståelse och att kunna se saker ur ett annat perspektiv så går det fortfarande att formas om.

Precis som du har mitt liv alltid bestått av att finnas där för andra och mina egna behov har blivit undan trängda. Jag vet att det bottnar från uppväxten och beslut som min mamma tog av egoistiska själ, utan att tänka på mitt bästa. En lång historia! Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer upp till Västerbotten i sommar och får träffa min gamla fostermamma. Hon och jag har burit på en sorg och en saknad i alla dessa år sedan jag brutalt slets ur hennes armar ännu inte 2 år fyllda. Vi behöver nog få prata och gråta ut tillsammans innan det är försent. Hon är över 70 år och ingen lever för alltid... <3

Du är allt annat än långrandig, tvärt om! Vi har alla något vi släpar runt i våra ryggsäckar och det är skönt att känna att man inte är ensam om att grunna över sånt som varit för längesedan och hur det faktiskt kan påverka en livet igenom.

Massor av kramisar! <3

Postat av: Ingrid

Publicerad 2012-05-09 20:33:55

Vet inte riktigt om du har syskon heller?! Visst påverkar det en att mista sin mamma så tidigt det gjorde ju jag med. Hade däremot förmånen ha min pappa nära ända tills nu -men inga syskon. MEN det där med någon att fråga till råds, barnvakteri o.s.v fanns inte. Tror det är lite därför jag månar så om MINA barn och familjerna, hade ju aldrig det stödet själv (mannens mamma dog innan jag kom in i bilden) Typiskt kvinnligt också att tänka mer på andra. Du gör rätt i att söka upp dina minnen, som sagt plötsligt kan allt vara för sent!

Har faktiskt hunnit bada en gång till, varit i Kosta med jobbet. Bott på Kosta Art hotell DU som gillar glas ÅK dit om du inte varit där! Så mycket vackert (om än dyrt)

Postat av: Svenne

Publicerad 2012-05-10 12:20:59

Det är tyvärr sådant man gör. Jag har kommit på mig själv tänka tillbaka på min barndom och sorgligt konstatera att hjärnan börjat lägga till saker bara för att förstärka/förtränga vissa känslor. Jag räknar mig själv ha fotografiskt minne, och kan ibland måla upp en bild över speciella saker och händelser

Tänk er en soluppgång över en sjö, man hör en hackspett som knackar i en tall och Storlomenen som håller låda i den ännu dunkla skogen. och en liten pojk på en 3-4 år som kryper upp i pappas famn och borrar mig in i hans famn. Känner en doft av färsk piptobak, hör skratt och fest. Känner mig trygg och sömnig

Men när man rannsakar sig själv, och läser min bok som ännu inte är färdig, och jämför hur mycket av sina minnen har hjärnan ändrat om, justerat för att den skall passa sin bild av hur saker och ting skall vara. Till att börja med, historien ovan är nästan sann. Men den är förvrängd, Min far rökte inte, det var inte skratt jag egentligen hörde utan gråt och bråk, och det var inte pappas famn jag kröp upp i för att finna trygghet utan min fasters man.

Samtidigt blir man dyster när man besöker sina gamla bardoms platser och ser hur mycket som är ändrat skövlat och förstört. Min bergsknalle med lingonris och blåbärsris... Tallskogen runt om bortsprängd, jämnats med marken för att göra plats med ett svordom lägenhetskomplex.. Arggh.. Blir bara så sur..

Kommentera inlägget här