Solen kom..

Publicerad 2012-05-07 18:54:21 i Allmänt,

ändå..den segade sig igenom molnlagret o har faktiskt förgyllt mest hela dagen för oss här i byn..  Lite småpåt hann vi med i trädgården o sen hem till en go vän för att hjälpa henne med att sätta upp gardiner..hah..det var ju en syn..två värkbrutna damer som försöker trä i gardiner på stängerna..ja herrejisse..tur man kan skratta åt eländet..men med lillsyrrans hjälp så kom de upp..o fint blev det..
.
.
Jag fick lite kommentarer på förra inlägget som fick mig att fundera vidare på detta med språk o identitet..  Hur hemskt viktigt det är med en stark identitet..och hur utsatta vi andra och tredje generationen invandrare är.. Hur beroende av hur våra föräldrar förhåller sig till sitt eget språk och sina rötter..  För mina föräldrar var det finska arvet viktigt..jag växte upp stark i vetskapen om varifrån jag kom..hur min kultur såg ut..hur mitt land formats och vilka våra stora män och kvinnor var.. Mina föräldrar citerade ur Kalevala..de läste och diskuterade böcker skrivna av finska författare..de lyssnade på finsk musik.. Det finska var ständigt närvarande.. Men och detta är ett viktigt MEN..DE FÖRAKTADE ALDRIG SITT NYA HEMLAND..TVÄRTOM..De försökte utifrån bästa förmåga att lära sig svenska..att följa med i svensk politik..traggla sig igenom svenska dagstidningar. De uppmuntrade mig hela tiden att läsa även svenska böcker att bygga upp ett starkt ordförråd på svenska..  Jag fick alltid höra att jag skulle slå upp de ord jag inte kunde på vårt nya hemspråk..
.
.
Ja så växte jag upp..idag har jag bott i mitt nya hemland i 45 år..så detta är väl numera mitt hemland..eller?? Ja jag älskar Sverige..jag älskar Blekinge..jag älskar denna lilla by där jag jag bott i så många år.. Men är jag svensk..helt ärligt..jag vet inte..mitt hjärta kanske kan härbärgera bägge länderna.. Jag vet inte om jag klarat av att bo i Finland..för jag bor ju här.. Ja detta är svårt,..mina barn är födda och uppvuxna här..deras identitet är nog till största delen svensk.
.
.
Ibland så övermannas jag av en rent plågsam längtan hem till Finland..men om det är dagens Finland..eller barndomslandet med myggsomrar och barfotasprång nedför strandstigen till badbryggan..gummistövelsstegen längs myrkanten..fiskestunder i en tjärdoftande eka..ja det kan jag nog inte riktigt reda ut inom mig...
.
Här är mitt finska barndomsparadis..här har jag fiskat, simmat, drullat i med gummistövlar o allt,,fått kallsupar o fnitteranfall om vartannat..
.
.
I denna satt man i timmar..avhandlade världsproblemen eller bara existerade..
.
Ja visst är det stundtals förvirrande att stå sådär mellan två länder..men även berikande.  Jag har ju mycket mer som ryms inom mig än de som bara har ett land.
.


Postat av: sladdertackan

Publicerad 2012-05-07 20:12:51

Trädgårdsgungan, den saknar jag. Men i övrigt tror jag inte att jag saknar Finland. Kom till Sverige -68 och nu har jag inte besökt Finland på många år, inte sedan mina föräldrar dog.

Kram

Postat av: Cicki

Publicerad 2012-05-07 21:54:37

Det blir liksom min förvirring mellan tre städer. Den jag föddes och växte upp i och den jag ständigt längtar till och den tredje som jag bor och trivs i men som inte är riktigt hemma för mig.....:-)



Jag kommer ihåg en händelse när jag var i Helsingfors för många år sedan. Jag hade varit och föreläst på en folkhögskola i ett av de svensktalande delarna. När jag ändå var i Finland så tänkte jag passa på att besöka vår systerorganisation i Helsingfors. Innan jag skulle tillbaka till flyget så ville Paula (som jobbade på MBD-föreningen) visa mig Helsingfors eftersom jag aldrig varit där tidigare.



Vi åkte med en spårvagn som gick på en rundtur. Paula satt och pekade ut de olika sevärdheterna. Tills en man reser sig upp och skäller ut oss efter noter, varför vi satt och pratade svenska i spårvagnen. Han fick fler med sig så diskussionen gick varm. Det sjuka var att allt gjordes på svenska för alla de som skällde hade bott och jobbat i Sverige och visste minsann vilket skitland det var. Det var väldigt pinsamt och jag tyckte så synd om Paula som velat visa mig sin stad och så blev det så trist och obehagligt.

Postat av: Svenne

Publicerad 2012-05-08 01:03:22

Det har väl kommit mer med åren. Man frågar sig ständigt "Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Var är hemma? Vad är mina rötter?" och det är egentligen när man har svaret på den frågan som man känner sig riktigt hemma.



Jag har en faster som totalt rotlös då hon ännu inte hittat sin lilla plats. På hennes sida är hon släkt med romer, och på andra sidan med oss.. och fastän hon inte har någon kontakt med dessa romer har hon svårt att känna sig hemma någonstans. Hon flyttar ganska ofta, och har inte hittat sin plats ännu



Ursprung är viktigt!!!

Postat av: eva

Publicerad 2012-05-08 07:31:04

Ja du gumman det här med gardinerna var inte lätt tur att det var bara vi som såg det fniss och jag kan känna igen i det där med rötterna jag kom inte ihåg när vi flyttade till sverige jag var bara baby och när vi hälsade på mitt land kallade dom mig för svensk j...l och i sverige dansk j...l så man kände sig inte hemma någonstans så jag hade så jag kände mig inte välkommen någonstans men nu har jag nog rotat mig ganska bra tack för hjälpen igår kramis

Postat av: Janne

Publicerad 2012-05-08 07:38:39

Tjosan! Jag har bytt bloggadress då det tydligen finns en lekskola med samma namn "skogsduvan! den nya är



Http://yngareviken.blogspot.com

Kommentera inlägget här
Publiceras ej