vemdå ?..jag själv faktiskt.    Jag har sakta men enormt målmedvetet rotat fram mig själv igen. Det har tagit många år och varit jäkligt smärtsamt  

 

När jag var 19 gick jag nämligen i totalt baklås..då slocknade det mesta som var jag. Min mor dog det året...och det av egen hand. Det var hennes beslut...och fullständigt väntat och oåterkalleligt. Men det hjälpte inte att jag visste, det hjälpte inte ett förbannat dugg att vara förberedd..att ha förberett sig från väldigt unga dar på det som komma skulle.  Mamma var så skör,så psykist ostabil, efter allt livet utsatt henne för att det är ett under hon orkade så länge hon gjorde. Jag tror hon bara väntade ut mig..väntade på att jag skulle hinna fylla 18 och anses någorlunda vuxen.. Under hela min uppväxt så levde jag med ett öga på henne..noterade och höll koll på hennes mående..lyssnade efter skiftningar i tonfall..efter det farliga uppgivna klirret i hennes röst.. Jag stöttade, rasade, pratade förstånd och spolade ner tabletter om vartannat.  Så jag visste..visst visste jag ..detta skulle ske..Om jag klandrade henne..nej jag klandrade mig själv.. Jag hade slutat vakta henne jag hade slutat mitt vakaruppdrag och frigjort mig och därför var hon död.

.

 

Helt vansinnigt..ja naturligtvis men säg det till en nittonåring. Jag stängde av..jag suddade ut henne och allt bra hon ändå stått för och gett mig i bagaget. Inget som påminde om henne ville jag kännas vid..jag berövade mig henne dubbelfalt på det viset. Jag hade ingen att vända mig till inget sätt att bearbeta det hela..dessutom så hovrade självmordets fula tabu över mig.. Så jag raderade ut henne ur hjärta och själ.. Så växte jag vidare utan riktlinjer med tomt bagage, tom på så många vis. Mina barn växte upp med berättelser om sin morfar..med bilder på ukki .Deras mummi  min mor kunde jag inget  berätta om..de visste inte ens hur hon såg ut.   Så levde jag i över tjugo år...moderlös..rotlös och väldigt låst vad gällde känslor och tillit.

.

.

Men sakta sakta har jag  släppt på säkerhetsåtgärderna, låst upp det ena enorma hänglåset efter det andra..släppt ut känslor..gråtit och tillåtit mig att vara arg..sörjt, äntligen sörjt min mor..mamma.. äiti. Idag vet jag, att hur många tabletter jag än hunnit rota fram och spola ner,,hur mycket jag rasat resonerat och vaktat så hade det inte hjälpt. Idag sitter det en bild på min mor på väggen, jag talar om henne..jag har förlåtit både henne och den förvirrade  nittonåring som inte orkade vakta mer..jag vårdar hennes minne och jag älskar henne.

.

.