varmt och gott, livet är härligt. Tack goa ni för era kommentarer om mitt inlägg om rötter. Visst är det konstigt hur viktiga vissa rötter kan kännas trots att man lämnat dem för så längesedan. Jag har bott i detta landet i 46 år och ändå är jag inte hundra procent hemma ännu. Inte så att jag inte trivs här, jag älskar Blekinge och tycker Sverige är ett fantastiskt fint land..bara inte mitt land.. ännu.

.

.

Jag undrar ofta på varför den finska identitetn är så stark hos mig..jag tror svaret finns i min mammas tankesätt. Hon var en observant dam och hon analyserade och funderade över allt hon såg. Så fort vi landat i Sverige så konstaterade hon att många finska barn  hade tappat mycket av sitt språk, föräldrarna talade finska barnen svarade på svenska. Hon svor på allt heligt att hennes unge inte skulle förlora sitt modersmål. Försökte jag tilltala henne på svenska så fick jag en sträng reprimand..puhu suomea..tala finska. Dock med ett viktigt undantag..hade jag svensktalande vänner hemma så fick jag INTE tala finska..då skulle jag använda svenska och då svarade hon även mig på den svenska hon kunde.. Det hade varit respektlöst ansåg hon mot mina kompisar annars. Ja mamma var en häftig dam, hon var knepig på många sätt men hon var en riktig dam. Snitsigt klädd och korrekt men med massor av humor och en förkärlek till klassisk musik och konst och med en färgkänsla av sällan skådat mått. I vårt hem fanns inga färger som skar sig, inget smaklöst eller fult..hon grejade och donade med små medel, men allt hon tillverkade och knåpade ihop var vackert.

.

.

Jag tänker ofta på hur stark min mor måste varit med tanke på allt hon genomgått. Hon förlorade sin lillasyster i en drunkningsolycka när de var små, hon var satt att passa lillasyster men hann inte hindra henne från att falla i vattnet. Jag tänker på vad en sån sak gör med en människa. Hennes far dog i en hjärtinfarkt medan mamma ännu var rätt ung..och i honom hade hon haft en själsfrände. Sedan kom kriget..bröder stupade modern dog och själv svävade hon mellan liv och död i difteri..45 kg vägde hon och kunde inte ens gå för egen maskin.

.

.

Efter kriget så var hela hembygden sönderbränd och förödd av tyskarna..inget stod kvar. Hon och pappa började sitt äktenskap i en pytteliten stuga långt inne i skogen som pappa snickrat ihop på familjens ägor..den kallades för örnnästet och var inte många kvadratmeter stor. Jag tänker på hennes rötter, hur många ggr de slets av o kördes, ofta brutalt och i all hast, ner på nya ställen.. De sista rötterna hon kämpade med att få och rota sig var här..i mamma Sveas land..där brödet smakade sött och ingen förstod vad hon sa. Där hon fick se sina barn skapa sina liv förutan henne..eftersom hon pga språkförbristningar inte fullt ut kunde delta..där barnen var hennes tolkar i en ny värld där inget var som i den lilla byn i Finland där huset nu stod tomt och rosorna blommade utom hennes synhåll.

.